Nu är veterinärbesiktningen av Dancer avklarad och han fick med beröm godkänt! Skönt att ett steg till är avklarat i resan mot att bli tvåhästägare, men ännu återstår några bitar. I morgon kommer den tilltänkte bilköparen för att hämta Hondan, men naturligtvis lyser då flera varningslampor på instrumentbrädet. Tid på verkstad 13.30 idag. Blä! Men sånt är livet för oss. Aldrig något flyt med någonting, så idag har jag gråtit och förbannat, trotsd att det finns så mycket att vara tacksam och glad för. Håller tummarna för att det är något lättåtgärdat bara. Vill ha allt klart innan tisdag då jag försvinner en vecka minst till Linköping med Johanna för den planerade operationen.

  Foto: Dancer och Gold våren 2009. Nu är sonen nästan lika stor som sin mamma. Tänk vad tiden går.

NJa, kanske inte riktigt så lata dagar. Huset behöver alltid ses över på sommarten. För inte har vi ägnat varken höst eller vår åt sådant. Idag har jagbörjat måla och får nog hålla på hela sommaren om allt ska gås över. Varför har man inte ett tegelhus. Hästarna är satta lite på sparlåga just nu. Jejja jobbar mycket och Johanna är inte fullt pigg ännu så det passar bra att kyusarna vilar lite, även om Racke måste ridas lite för att inte stelna till eller bli tjock som en gris...

Jag kommer nog att låta bloggen gå lite på sparlåga också, men återkommer om och när det finns något intressant att berätta. Må så gott i sommarvärmen alla kära bloggvänner. Är så glad att ni finns  .

  Foto: Bilen som gör drömmar möjliga. Min fina Honda CR-V  

Dagen igår var en mycket bra dag på alla sätt och vis. Började med att lägga ner över två timmar på att få Hondan riktigt fin eftersom det skulle komma en kille och titta på den vid tvåtiden. Solen sken från en klarblå himmel så det var riktigt njutbart att plaska med vatten och blöta ner sig lite. Tyckte själv att bilen blev dösnygg och det tyckte visst spekulanten också för han bestämde för att köpa den, vilket innebär att vi får loss pengar att köpa DANCER för. Vilken lycka att få välkomna också honom i vår familj. Veterinärbesiktningen kvar bara och den blir antagligen i nästa vecka om inte vår veterinär har semester. Tokstollen som brukar vikariera för honom vill vi inte ha. Han kan lika gärna döma ut hästen eller hitta på något annat konstigt. Så i nästa vecka vinkar jag adjö till min fina bil, men gläds också åt att de pengarna kommer att räcka både till häst, enklare bil, nya soffor och lite önskesaker till barnen.

I stallet på kvällen ledde vi upp två trötta, tjocka hästar från betet. Idag blir det bara rasthagen för dom, men det finns gräs så att det räcker där också. Annars var det vilodag för både Racke och Dancer.

Dagen avslutades med lite vin och trevlig pratstund i bästa grannens underbara trädgård i kvällssolens sällskap.

  Foto: Otroligt vacker bild av Racke tagen av Lee Lindell (kompis till Johanna). Racke har på sig tränset jag red på i måndags.

Laddad för ridning åkte jag och Jejja upp till stallet i måndags eftermiddag. Jejja hade Racke och Dancer på schemat och jag hade tänkt mig en liten stund på Gold om möjlighet fanns, men damen hade andra planer. Hon hade passat på att ta med sig sin lilla flock till nya betesmarker ännu längre hemifrån (suck för mig men skönt för henne).Tids nog blir det vår tur troligtvis redan nästa vecka! Innan betesskiftet hade herrskapet varit och ultraljudat henne också och hon är nu konstaterat dräktig med Suidenwind så förhoppningsvis blir det smått även nästa vår om allt går enligt planerna!

Nu när jag missade min Goldridning delade Jejja med sig ochRacke blev min ridkompamjon denna dag. Vi var riktigt vågade och red på odelade bettet utan nosrem och utan halsförlängare. Första delen av ridpasset var sådär. Jag jobbade på med att lossa hans sidor på volterna som vi gjorde på Ingamay-träningen med hyfsat resultat, men bara i skritt och trav. Till sist gick han i alla fall så pass bra att jag kunde sitta ner i traven, men galoppen hade jag inte koll på och tänkte strunta i, men Jejja sa ifrån att jag skulle sluta fdåna mig och bara göra. Så...hmmm....tog en paus och började fundera på en bättre strategi. Red lite planlöst med små serpentinbågar över medllinjen i skritt för att han skulle bli mer lösgjord och följa tygeltagen utan motstånd. Märkte hur han efterhand blev mer och mer följsam och mjuk i sidorna. Började då plocka upp honom mer och mer tills han gick i en riktigt samlad skritt där jag red fram honom steg för steg under tiden som jag rubbade honom lite lätt i sidorna. Sedan gick jag över till att rida skritt-trav i samlingen för att när detta fungerade bra fatta galoppen från skritten. Jublade inom mig över den perfekta fattningen och den fina galoppen som kom därur. Äntligen! Så fungerar det för mig att jag måste känna att jag har full kontroll på varje steg. Sedan vågar jag trycka på lite mer...

Igår var det uteritt för båda pållarna och Johanna orkade till min glädje följa med ut på Racke  

Bästa stället på jorden just nu är "hemmahuset" trots att det inte är något tjusigt ställe, bara en liten radhuslänga i ett skogsbryn. Men 100 kvadrat är bättre än 15 och frihetskänslan efter instängdheten på sjukhuset är enorm. Bara att kunna öppna köksdörren, gå ut och borra ner tårna i grönt, regnvått gräs är värt allt. Vi har tagit det lugnt nu på morgonen, Johanna och jag. Hon har sovit och jag har bara...skjutsat Jejja till jobbet, ätit frukost, läst lite bloggar...så skönt.

I eftermiddag blir det stallet....vad jag längtar  till härliga Gålleryd!

Eftersom jag varit på sjukhus med Johanna över helgen har jag inte kunnat uppdatera, men jag har kunnat läsa era bloggar på min lilla mobil. Det har verkligen förgyllt den något enahanda vistelsen och varit en omväxling mot allt tv-tittande som blir. Så tack för att ni finns! Men att kommentera era inlägg via mobilen är lite bökigt så därför tackar jag er så här i stället.

Nu är vi hemma igen. Skönt!

  Foto: Undrbara Gold    

Lite bökigt är det just nu för mig med ridningen eftersom Gold har tagit med sig lilleman och Asti en bit neråt vägen för lite gott bete den här veckan. Alltså måste man vara tre man för att få med sig alla, två som leder och jag som motar föl. Lite med hjärtat i halsgropen blir det när fölis glatt börjar med att dra rakt ut på ett angränsande fält. Stora vägen känns plötsligt VÄLDIGT nära! Hans kosselugna mamma verkar dock inte så bekymrad över lillens framfart. Hon tittar bara lite efter honom där han sätter iväg med den lilla svansen rakt upp i vädret. Asti funderar starkt på om det inte är ganska kul där ute på fältet så Jejja har fullt upp. Så småningom lugnar alla ner sig när lillen kommer tillbaka, lagom mallig efter sin utflykt och vi kan börja vandringen upp mot stallet och tryggheten. På vägen upp behöver jag bara se till att han inte försvinner ut på nästa fält, sen ska han varken upp på grannens garageuppfart eller ut på samme grannes nyanlagda, ännu ej färdiga, ridbana. Alla kommer in till stallet utan alltför stora besvär till sist.

Varmt är det så vi har öppnat upp stora traktordörren på ena kortsidan i ridhuset för att få in lite luft och svalka. Sällskap ner får jag och Gold av Golds dotter Diva och min dotter Jejja. Gold tycker det är skitäckligt med den öppna dörren och den kolika blir med ens en MYCKET STOR häst, huvudet uppe i taket och nästan lättande i framdelen. Plötsligt känner jag mig mycket liten där på marken, men konstigt nog inte rädd eller stressad. För säkerhets skull sitter jag upp vid andra kortsidan och sedan skrittar vi en stund så att hon får vänja sig vid det nya. I början känns hon väldigt betesseg och loj och det är minsann inte bara att rida henne framåt för att få igång motorn. Nej, hennes motor sitter i variation och det blir mycket framåt OCH bakåt kombinerat med skänkelvikningar, framdelsvändningar, sedan omväxlande att rida små sekvenser öppnor och slutor på volt. Mycket övergångar skritt och trav. Alltså väldigt aktiv ridning hela tiden. Mitt mål var att få igång bakbenen lite mer samtidigt som hon inte skulle få hänga på tygeln. Vi skulle också kunna rida alla övergångar trav-skritt-trav i bibehållen form OCH kunna byta varv utan att hon slog sig fri. Åttvolten utnyttjades flitigt! Och då kommer den där stunden man väntar på, när allt bara blir så enkelt, när alla övningar man tänkt ut och ridit faktiskt ger utdelning. Jag känner hur hästryggen börjar gunga i traven och jag gungar med. Övergångarna till skritt kan ridas med sitsen. Övergången till trav är nästan bara en tanke och en liten drivning ger effekt på steglängden direkt. Hon blir fin och lätt i handen och allt är bara såååå....då vill man rida för evigt och aldrig vara någon annanstans än på just den hästryggen i just den stunden. Härliga, undrbara Gold!

(Galopp sket vi i! Varför förstöra det där perfekta. Det tar vi en annan gång)

  Det vill säga lägger ut den tionde bilden som publicerades på min blogg. Jag har bara bloggat sedan augusti 2009 och är därmed fortfarnde novis på området, men det blir roligare och roligare. Man får kontakt med så himla många trevliga människor som delar den där stora passionen....typiskt bara då att det blev en kattbild i stället för HÄST. Men hittekatten Lillan är också ett vackert blickfång. Hon kom, hon vann våra hjärtan och stannade...

Idag kommer hovis till Dancer som busat av sig en sko. Jejja ska rida Lilla R, Diva (herrskapet är bortrest) och kanske Racke om han inte ska vila. Kanske blir det lite ridning för mig också om Gold kan överge det dukade matbordet för en stund. Undrar om det är en tunna eller en häst man får in i stallet...