Foto: Undrbara Gold    

Lite bökigt är det just nu för mig med ridningen eftersom Gold har tagit med sig lilleman och Asti en bit neråt vägen för lite gott bete den här veckan. Alltså måste man vara tre man för att få med sig alla, två som leder och jag som motar föl. Lite med hjärtat i halsgropen blir det när fölis glatt börjar med att dra rakt ut på ett angränsande fält. Stora vägen känns plötsligt VÄLDIGT nära! Hans kosselugna mamma verkar dock inte så bekymrad över lillens framfart. Hon tittar bara lite efter honom där han sätter iväg med den lilla svansen rakt upp i vädret. Asti funderar starkt på om det inte är ganska kul där ute på fältet så Jejja har fullt upp. Så småningom lugnar alla ner sig när lillen kommer tillbaka, lagom mallig efter sin utflykt och vi kan börja vandringen upp mot stallet och tryggheten. På vägen upp behöver jag bara se till att han inte försvinner ut på nästa fält, sen ska han varken upp på grannens garageuppfart eller ut på samme grannes nyanlagda, ännu ej färdiga, ridbana. Alla kommer in till stallet utan alltför stora besvär till sist.

Varmt är det så vi har öppnat upp stora traktordörren på ena kortsidan i ridhuset för att få in lite luft och svalka. Sällskap ner får jag och Gold av Golds dotter Diva och min dotter Jejja. Gold tycker det är skitäckligt med den öppna dörren och den kolika blir med ens en MYCKET STOR häst, huvudet uppe i taket och nästan lättande i framdelen. Plötsligt känner jag mig mycket liten där på marken, men konstigt nog inte rädd eller stressad. För säkerhets skull sitter jag upp vid andra kortsidan och sedan skrittar vi en stund så att hon får vänja sig vid det nya. I början känns hon väldigt betesseg och loj och det är minsann inte bara att rida henne framåt för att få igång motorn. Nej, hennes motor sitter i variation och det blir mycket framåt OCH bakåt kombinerat med skänkelvikningar, framdelsvändningar, sedan omväxlande att rida små sekvenser öppnor och slutor på volt. Mycket övergångar skritt och trav. Alltså väldigt aktiv ridning hela tiden. Mitt mål var att få igång bakbenen lite mer samtidigt som hon inte skulle få hänga på tygeln. Vi skulle också kunna rida alla övergångar trav-skritt-trav i bibehållen form OCH kunna byta varv utan att hon slog sig fri. Åttvolten utnyttjades flitigt! Och då kommer den där stunden man väntar på, när allt bara blir så enkelt, när alla övningar man tänkt ut och ridit faktiskt ger utdelning. Jag känner hur hästryggen börjar gunga i traven och jag gungar med. Övergångarna till skritt kan ridas med sitsen. Övergången till trav är nästan bara en tanke och en liten drivning ger effekt på steglängden direkt. Hon blir fin och lätt i handen och allt är bara såååå....då vill man rida för evigt och aldrig vara någon annanstans än på just den hästryggen i just den stunden. Härliga, undrbara Gold!

(Galopp sket vi i! Varför förstöra det där perfekta. Det tar vi en annan gång)

 

mia

16 juni 2010 19:15

Härligt rackemarie! Flinar åt de sista raderna, du bjuder en hel del på det, ska du veta! Fast på ett härligt sätt, befriande liksom.
Åh, vill ju oxå kúnna länga stegen eller tempot, bara genom tanken. Det måste vara en härlig känsla!
Fölungen är rolig att läsa om, man kan se honom framfö sig.
Bästa tiden , måste väl vara nu? tror du inte det?

http://www.jonshage.bloggplatsen.se

 

Frela

16 juni 2010 21:10

Låter härligt! Lite nervös hade jag varit med fölisen på upptäcktsfärd!!

http://www.trumsamumma.blogspot.com

 

rackemarie

17 juni 2010 10:12

mia: På Gold är tanke och handling ibland i samklang och det beror inte så mycket på min ridförmåga utan på att hon är så välutbildad. På Racke är det en annan resa, mer liknande din och Snörps, tror jag. Men då kan du vara extra stolt när du får de där ögonblicken. För det är ju du som tagit henne dit. Ingen annan!
Och NU är ALLTID den bästa tiden!

Frela: Härligt, härligt men farligt, farligt. Det är dags att lära fölungen gå i grimma och ledas. Han är lite för självständig den rackaren.

http://rackemarie.bloggagratis.se

 

Ulla

17 juni 2010 11:29

Vad maffig och fin hon är på den bilden, Gold!

 

rackemarie

17 juni 2010 14:43

Tack Ulla. Ja, hon är en riktigt stilig dam. Har hållt sig väl trots alla fölen. Hjälper nog en del att hon rids.

http://rackemarie.bloggagratis.se

 

Marianne J

3 juli 2010 18:05

Härligt blogginlägg, så levande och fint skrivet! Måste ha varit tufft med fölisen lös på fälten..
Det låter som att du kommit ganska långt i din ridning redan. :-) Jättekul!

Såg på din presentation att du bor i Mullsjö. Jag har bott där i 8 månader innan jag hamnade i Linköping. Jättefin natur är det runt Mullsjö, jag längtar ibland fortfarande till de vackra skogarna där jag vandrade mycket med mina hundar.
Hoppas du vill komma tillbaka och läsa mer i min blogg. Jag kommer att läsa vidare i din!

http://welshcob.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Kanske att ni får höra mer av mig och min nya häst Barbie. Vem vet. ...

Ett blandat pass som inleddes i ridhuset och avslutades på ett fält. Gissa vilket DiNozzo gillade bäst (och ryttaren också kanske?).  Det är en dotter som rider.              ...

Idag blev det vila som planerat. Lite extra rykt och lite mys på kvällskvisten. ...

      Lite sammanfattning av det senaste:   Träning i fredags.Fick lova att berömma mig själv lite mer för de framsteg vi gör. Nåväl, jag rider mer framåt, vågar till och med trycka på ordentligt i galoppen. Jag har hittat mina magmuskler ...

     DiNozzo funderar på vad vi ska träna på idag. Kanske lite mer basic, tänker matte .             ...