Oj,oj, oj vad tjusiga de var, Flyingehingstarna Johanna och jag var och såg igår. Några favoriter: Dalwhinnie (en svart skönhet), Wladimir O.A (pappahingst till Golds blivande och till tvåååriga "Ettan" i vårt stall), Lingh( internationell Grand Prix-gigant) och gamle Master, (22 år och en legend i sin livstid), men också ett par flashiga "ungdomar" med underbara gångarter, bl a Mazerati. Sedan var det of course hopphingstar med också, men där klappar mitt hjärta inte lika hårt. Alla finns att beskåda på Flyinges hemsida (finns på mina länkar).

Kvällen avslutades med ett besök i gäststallet och där stod de, några av de absolut bästa hästarna som verkar inom svensk avel! Trodde att det skulle gå ganska vilt till med så många herrar samlade på ett ställe men det var precis tvärtom. Det var ett lugnt och avslappnat gäng som mötte oss och villigt lät sig kelas med och bjudas på banan och morot, ständigt uppvaktade av varsin "stallbetjänt". Den ende som var lite upprörd var Wladimir som ville in till grannen bakom väggen. Vän eller fiende förtalte dock inte historien!

Ikväll åker Johanna och jag till Grevagården för att spana in alla vackra hingstar i Flyinges hingstprogram. Det är en riktig högtidsstund att få njuta av alla dessa ädla hästar. Kanske någon av dem blir pappa till Golds nästa föl. Spännande!

Verkar inte som det blir något tävlande för Racke och Jejja i morgon. Något hade tydligen inte funkat när vi anmälde så vi var inte med på startlistan. Tråkigt när sånt händer. Och det är eländigt när det tekniska ställer till det. Det var anmälan via TDB och allt såg normalt ut, men allt var borta när jag gick in och kollade. Får väl se om det blir någon strykning under dagen. Stackars Jejja!

Men det blev tävling trots allt och han var så fin på framridningen men tyvärr rädd och spänd under programmet. Det här var han rädd för: 8 bokstäver, dvs alla, 4 hörnen, återigen alla, och domaren, men däremellan blev det lite fint i alla fall och som Jejja sa:"Idag kom vi i varje fall runt". Ingen placering men hamnade ändå i mitten av startfältet.

Vi var ändå nöjda med att ha kommit iväg på årets första tävling och ändå nöjdare med vår lille snälle när vi skulle lasta och åka hem. Grannekipaget höll säkert på i en timme med linor och spön innan de fick ge upp och åka ner till stallet för att försöka lasta därifrån. Vår lille gick fram till lämmen, tittade på grannen och fnös lite föraktfullt åt såna dumheter och gick lugnt på med min arm om baken och Jejja som ledde in på slakt grimskaft. Då har han förtoende minsann, den lille skurken  

Hej hopp, dags för säsongens första tävling för Racke och Jejja på söndag i Tenhult (LB:1). Hoppas domaren är oss nådig och att Racke kommer ihåg att det är hans favvoridhus. Han har ju varit där 2 ggr tidigare och placerat sig!

Igår gick ridningen hyfsat mycket bättre. Kanske tack vare lite hjälp jag fick av Johanna. Han är lustig lilla hästen. Ju mindre jag gör desto mer gör han och så fort jag försöker göra något så spänner han sig och allt blir pannkaka. Nåväl, nu kunde vi i varje fall skritta och trava i en någorlunda stadig form (med vissa undantag). Jag försöker bara hitta känslan i honom och inte tänka för mycket. Det största problemet är att han tappar takten så lätt, men ett klart fall framåt. Jejja kom också ner efter att hon var klar med Dancer och hon tyckte att jag red honom BÄTTRE än för ett år sedan. Tror att ridningen av Gold har gjort detta. Hon har visat mig vägen till hur det ska vara, underbara häst.

Idag var det uteritt för Racke och Dancer, men det blev bara skritt och trav, pga all is på vägarna. Grabbarna skötte sig utmärkt. De reagerade knappt ens när massor av snö brakade ner från ett tak precis bakom dom. Tänk vad bra för den lille treåringen att få vara ute med 19-åringen!

I brist på egen ridhäst har Racke fått rycka in som reserv för att inte stormatte helt ska tappa modet och livslusten. TRots att jag bara hållt upp med ridningen några veckor kändes det riktigt darrigt i benen när jag gick ner till ridhuset för att gränsla den lille ädlingen. Johanna hade gått ner i förväg för att värma upp honom lite medans jag gjorde stalljobbet.

Nåväl, uppsittning (eller nedsittnig) från pall på den lille gick bra och nu skulle vi minsann rida fint en stund. Johanna kan ju, så varför inte jag? Första frågan jag ställde mig var: Hallå, var har mina skänklar hamnat? Lite skillnad på Rackes lilla kropp och Golds mer massiva mage. Och Racke började ropa högt: Vad gör du? Vad vill du? Varför gasar du och bromsar samtidigt? Och jag satt där stel som en pinne i axlar, armar och med stenhårda händer medans skänklarna försökte driva framåt, vilt flaxande. Racke struttade långsamt sidvärtes med sänktb rygg och huvudet i luften, ropande på Johanna: Rädda mig, rädda mig!! Stackars Racke och stackars mig... men Johanna fick skratta lite och jag inser varje gång jag sätter mig på den lille känslige hur bra ryttare de är, mina barn!

Idag ska jag ta ett djupt andetag innan jag sitter upp, lägga ner händerna och låta honom gå lite som han vill. Ingen av oss ska stressa upp oss utan ta det som det kommer, långsamt, långsamt. Vi kan träna länge än för att om ett eller tio år ha lärt oss att dansa tillsammans.

Bild. Två som kan dansa tillsammans: Racke och Jejja sommaren2009

För tillfället går livet sin gilla gång här hos oss. Det gäller att hålla näsan över vattenytan och simma på eller plaska vilt för att inte sjunka. Ibland kan det också leda en bit framåt förhoppningsvis. Själv har jag mycket på jobbet nu och enhögskolerapport som ska vara färdig inom en snar framtid. Barnen har nationella prov och enmassappsatser som ska skrivas, så tur och underbart att man kan åka ut och mocka lite skit på eftermiddagarna och skåda in i hästvärldens klokaste ögon. Underbara Racke, alltid på gott humör bara man inte bara pratar utan bjuder på något gott också. Och Gold; så stor och tjock nu, kom rusande i full galopp mot grinden och blev så ledsen när bara Dancer fick följa med in. I morgon, gumman, då ska det skrapas päls! Och nu ska Jejja ha datorn...

Bild: Jag och Gold sommar 2009 (måste ta lite nya bilder)

  Bilden: Sune sommaren 2009

Farväl Sune, underbara häst. Så stor, så stor... men ack en så snäll och vänlig och väluppfostrad liten häst det bodde i den stora kroppen. Vi kommer att sakna dig och Racke ser så ensam och sorglig ut när han går där i sin hage. Undrar om hästar känner sorg och saknad? Kanske inte på samma sätt som vi människor, men ändå...