I brist på egen ridhäst har Racke fått rycka in som reserv för att inte stormatte helt ska tappa modet och livslusten. TRots att jag bara hållt upp med ridningen några veckor kändes det riktigt darrigt i benen när jag gick ner till ridhuset för att gränsla den lille ädlingen. Johanna hade gått ner i förväg för att värma upp honom lite medans jag gjorde stalljobbet.

Nåväl, uppsittning (eller nedsittnig) från pall på den lille gick bra och nu skulle vi minsann rida fint en stund. Johanna kan ju, så varför inte jag? Första frågan jag ställde mig var: Hallå, var har mina skänklar hamnat? Lite skillnad på Rackes lilla kropp och Golds mer massiva mage. Och Racke började ropa högt: Vad gör du? Vad vill du? Varför gasar du och bromsar samtidigt? Och jag satt där stel som en pinne i axlar, armar och med stenhårda händer medans skänklarna försökte driva framåt, vilt flaxande. Racke struttade långsamt sidvärtes med sänktb rygg och huvudet i luften, ropande på Johanna: Rädda mig, rädda mig!! Stackars Racke och stackars mig... men Johanna fick skratta lite och jag inser varje gång jag sätter mig på den lille känslige hur bra ryttare de är, mina barn!

Idag ska jag ta ett djupt andetag innan jag sitter upp, lägga ner händerna och låta honom gå lite som han vill. Ingen av oss ska stressa upp oss utan ta det som det kommer, långsamt, långsamt. Vi kan träna länge än för att om ett eller tio år ha lärt oss att dansa tillsammans.

Bild. Två som kan dansa tillsammans: Racke och Jejja sommaren2009