I tisdags var det dags att skriva ut dottern från sjukhuset och jag hoppas att hon kan få vara hemma nu, även om det tar tid att återhämta sig.

Jag fick tiden att räcka till ridning av Gold både tisdag och onsdag. Underbara stunder måste jag säga. Tisdagen ägnades mest åt att rida loss två veckors stelhet i både henne och mig och resultatet kom redan på onsdagen då vi var mjuka och fina redan efter en kvarts uppvärmning. Tror att det gör mycket att Gold fortfarande går ute dygnet runt. Hon stelnar aldrig till mellan varven. Trevligt hade vi i varje fall. Det märks att hon njuter av att ha någon som tar hand om henne. I början av vår bekantskap var  hon som innesluten i en bubbla. Hon brydde sig väldigt lite om vad som hände runt omkring henne. Då hade hon också förlorat ett föl och inte blivut dräktig igen. Tror faktiskt att hon var riktigt deprimerad. Det tog lite tid innan hon släppte in mig i sin värld. Hon stod mest med huvudet uppe i taket och blicken långt ut i fjärran medans hon blev ryktad osv. Nu kommer hon glatt fram i hagen med spetsade öron och njuter av rykt och ans med sänkt huvud och goaste hängläppen. Hon ger inga översvallande ömhetsbetygelser, men att hon vänder på huvudet och ser på mig är stort. Dessutom motar hon bort alla unghästar från mig i hagen när jag hämtar henne, precis som att hon vill säga att "bort med er...här kommer MIN människa".