Hade ett underbart ridpass på Gold igår. Hästen inte riden sedan i lördags och första tjugo minuterna kändes hon lite stel och som att hon inte ville gå fram ordentligt. Seadan tog jag till lite stoppande övningar i skritt. Skritt, halt osv. Flyttade lite och red små volter i skritt. Helt plötsligt  pluppade hon på plats och vi började köra övergångar skritt, trav. Liten volt i skritten, sedan större och övergång till trav. Till sist var det bara att sitta och mata på och hon svarde så fint både framåt och bakåt. Ägare Åsa kom ner mitt i allt det fina och förundrades över hur fint den "gamla kossan" klev på! Ren njutning när det blir så lätt!

Johanna och Racke tränade lite hoppning eftersom Johanna ska ha hoppträning i skolan idag: Hoppas det går bra! Lika bra som med Racke. De seglade så fint över sitt lilla hinder. Och Racke trillade inte en enda gång, tack och lov!

Jejja och Dancer fick en välförtjänt vilodag. De var så duktiga på onsdagens Ingamayträning! Ingamay tyckte att han utveclkats bra sedan förra gången och att ded skulle fortsätta så! Men som sagt, också viktigt med vila för unga ambitiösa, lättlärda hästar. Muskler, senor, skelett! Allt växer och utvecklas fortfarande. Mätte honom på skoj häromdan och han har vuxit minst tre cm sedan vårens treårstest. Kommer nog att bli runt 170 cm, precis som mamma. Pappa Don Primero är mindre.

Tidigt i morse väckte Jejja mig och pappa Anders och det blev en ilfärd in till akuten med akut magont. Pratade precis med henne i telefon  (hon ville inte att vi stannade) och nu ska de öppna och titta vad det är. Känns skönt, eftersom det här är tredje gången i år som hon har det så här. Stackars våra barn! På måndag är det dags för Johanna att åka in och där är det inte heller bra. Hon hade nog inte gjort sin operation om hon visste hur jävligt det skulle bli. Och fatta hur man känner sig som förälder som tillät det!

Men som den urbota optimist jag är emellanåt så kan jag inte låta bli att tro att nog så småningom blir bättre..."And they lived happily ever after"....så ska det sluta!

Foto: Min bästa vän!

 

Maria G

12 november 2010 14:17

Hon låter så härlig Gold, och hrm host "gammal kossa" det kan jag inte tycka att hon är...är hon ens gammal?? Tycker hon är skitfin snygg modell på häst, me like!

Men stackars era barn :-( så hemskt för dom, hoppas hoppas att det som du säger någon gång kan sluta bra!
Synd att vi inte sågs på Charlies, men du det går fler tåg! "min Malin" säger att hon träffat er flera gånger och att ni är "URTREVLIGA" och att du och äldsta dottern är superlika, visade bilden på dig och Gold då sa Malin -ja det där är äldsta dottern Jejja....ehhh nä sa jag det är RackeMarie...haha
kram på er/Maria

 

ylle

12 november 2010 17:25

Självklart blir det "happily ever after..." Man måste ju tro på framtiden, får inte ge upp... kram

http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se

 

mia

12 november 2010 19:41

Jag förstår känslan, Marie, den där när man tillåter något, som sedan inte kändes bra. Men hur lätt är det? Man är renons på egen kunskap och ibland är det som att välja mellan pest och kolera. Det är oerhört påfrestande, att ens barn inte mår bra, tankarna är oändliga , men tror precis som du, att dt är viktigt att se framåt, lämna det som var, bakom sig.
Sedan tror jag att det är superviktigt , att förlora sig i ett par fantastiska steg i luftig trav. När allting annat försvinner och man är abcorberad av just det momentet som man utför just då, å hästryggen. Håller med Maria, Gold ser så otroligt fin ut och sträck på dig, du blandas samman med din äldsta dooter.
JUBLA!!!!
kram
mia

http://www.jonshage.bloggplatsen

 

rackemarie

12 november 2010 22:12

Nu blev jag illans nyfiken Maria. Vem kan din Malin vara? Nej, någon gammal kossa är hon ju inte även om hon är 15 eller 16, bara lite skämt. Finaste avelsstoet verkligen! Och en väldigt välutbildad dressyrhäst, men där det fattades lite för att nå ända fram. Ha, ha , jag sak INTE säga till Jejja att vi blev förväxlade! Vi SKA ses Maria. Jag bara vet det!

ALDRIG att jag ger upp Ylle. Står stadigt med båda fötterna fortfarande. Segt, småländskt bonnavirke i kärringen minsann!

Livet ÄR dubbelt mia. Enkelt blir svårt och det svåra ibland riktigt enkelt eller hur man nu vill. Nu är dottern opererad och blindtarmen bortplockad (jubel), så nu kan inte den onningen ställa till det i alla fall. Och för den yngre MÅSTE man tro att det ska gå bra. Hur ska man annars orka.

God natt kära vänner. Jag är så glad att ni finns!

http://rackemarie.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Kanske att ni får höra mer av mig och min nya häst Barbie. Vem vet. ...

Ett blandat pass som inleddes i ridhuset och avslutades på ett fält. Gissa vilket DiNozzo gillade bäst (och ryttaren också kanske?).  Det är en dotter som rider.              ...

Idag blev det vila som planerat. Lite extra rykt och lite mys på kvällskvisten. ...

      Lite sammanfattning av det senaste:   Träning i fredags.Fick lova att berömma mig själv lite mer för de framsteg vi gör. Nåväl, jag rider mer framåt, vågar till och med trycka på ordentligt i galoppen. Jag har hittat mina magmuskler ...

     DiNozzo funderar på vad vi ska träna på idag. Kanske lite mer basic, tänker matte .             ...