Två ridpass har jag hunnit med så här långt den här veckan, i tisdags och onsdags. Som vanligt jobbar vi med min sits, Golds tempo, min hand, att Gold inte ska hänga osv. Något extra magiskt sänkte sig helt plötsligt ner över ridhuset under tisdagens pass. En lite motig inledning förbyttes i ren magi. Kände i slutet av passet att hon var med mig helt och när det ur högtalarna strömmade "Cecilia" med Simon & Garfunkel tände guldklimpen till ordentligt. Till de inledande takterna växte hon ungefär två decimeter på höjden och blev kanske en halvmeter kortare och takten var bara pang, pang, pang. Jag drev till lite och var noga med att vara lätt och stadig på handen. Gold bjöd genast upp till den underbaraste dans och jag tror att vi dansade ett par steg i finaste passage, men inte tänker man på att kolla speglarna då och inga vittnen fanns det heller till detta magiska. Ett guldkorn som jag ska spara på när det känns tufft och motigt...

  Bra ridmusik: Allt av dessa herrar!