Frlea

26 september 2010 20:29

Hoppas att det snart vänder och din lilla tjej piggar på sig! Det är inte kul att befinna sig i sjukhusvärlden. Känns overkligt när man väl kommer ut därifrån och upptäcker att livet går vidare utanför..

Maria G

27 september 2010 07:39

Skönt att höra från dig, man går allt och funderar på er....
Hoppas ni samlat nya krafter i helgen där hemma för att orka ta tag i en ny sjukhusvistelse!
M

mia

27 september 2010 08:33

Titta, så fina ni är ! Klart hon blev glad, när du kom, din fina Gold. vacker som en nyutsrungen lind. Skrattade åt kvarterets buckligaste brevlåda, en sådan lösning hade vi nog oxå kunnat tänka oss att göra , på vår egen.
Vi är många som följer dig och önskar dig all värme och din Johanna.
varma kramar mia

Marianne J

27 september 2010 23:03

Skönt att höra av er! Du och Gold ser kanonfina ut! (Dessutom vilken läcker färg hon har!)

Jadå, min son har blivit frisk (i alla fall vad vi vet så här långt), men det var en tid det första levnadsåret som det inte var så säkert att han skulle bli frisk och klara sig, och turerna på sjukhusen var många. Vid ett tillfälle sövdes han för operation på Astrid Lindgrens sjukhus, dit han remitterats, och jag fanns med vid hans sida tills han "somnade" - och fanns vid hans sida då han vaknade. Under väntan under operationen vek sig mina ben och jag reagerade med chock på att kanske förlora honom. En annan mamma, som var inne med sin dotter som opererats 4-5 ggr för hjärtfel, tog hand om mig under min vånda. Den mamman är jag skyldig ett stort tack till, utan hennes stöd (fastän hon var i sin sits) vet jag inte hur jag hade klarat de mycket långa minutrarna innan jag fick komma ner till sonens uppvakningsavdelning och fick veta att allt gått bra.

Eftersom pappan inte brydde sig om att vår son var sjuk, var det jag som fick klara av alla sjukhusvistelser. Nu när vi är skilda och min son far emellan oss växelvist (med denna förbannade gemensamma vårdnad....), kan jag fortfarande vara orolig för att pappan inte kan känna in när det är dags att söka vård. Å andra sidan blir sonen allt större och kan uttrycka alltmer själv hur han mår så den oron kanske kan avta på sikt. Men jag tror aldrig att oron om sitt/sina barn kan försvinna helt efter en sådan tid.

Jag hoppas verkligen att din dotter snart blir bättre och att ni kan få börja leva mer normala liv igen, utan alltför mycket sjukhusvistelser. Och jag hoppas att det finns en positiv prognos.

mia

29 september 2010 22:55

...hur går allt?

bara en liten beskrivning från en liten värld , utanför ert fönster;
Idag har det varit en fantastisk krispig höstdag, vindstilla, med insekter som gör sin sista flykt. Äppleträden bågnar av frukt. Det knäpper i grenen, när en frukt avlägsnas. Fruktsaften, stänker, från bettet, i det vita, syrliga köttet.
mia