Foto: Snygg-Racke och Johanna på Sportcupen 2009. Delad tre bland mååånga valacker. Att vi har en sådan snygging visste vi inte!

Gårdagens ridpass går inte till historien som något av de bästa, men avslutades i låg och ganska rund form i alla fall, så målet nåddes även om vägen dit inte var den bästa.

Har länge funderat på att skicka efter ett renskinn till känslige Racke, men tyckt att de är så fasligt dyra. Hälsar på hos kära grannen och ska bara kolla lite på hennes altan som är under reparation. Och vad ligger där på en stol. Jo, världens finaste renskinn!" Oh," säger jag, "precis ett sånt vill jag ha". Då GER min snälla granne det till mig. Borde jag nästan fattat, så givmild som hon är, och ångrar att jag inte höll tyst. Glad var jag för Rackes skull, men lite dumt kändes det:

Idag ringde grannen i panik. Frysen hade gått sönder och hade jag plats även för hennes. Vilket underbart tillfälle! Vår överflödiga frys i källaren ska få ett nytt hem och jag tror båda att vi tyckte det var ett bra byte  . Men gladast blir nog Racke!

  Foto: Johanna Ultege

Igår tog jag och den lille ytterligare ett steg på den väg som vi för tillfället vandrar. Jag använder en inspänningstygel, inte så mycket för hans skull, utan för min. Målet är att jag inte ska trixa för mycket med händerna utan lägga mer ridning i ben och sits (som man ju ska göra, men som är ack så svårt). Inspänningstygeln är en vanlig halsförlängare som är nästan helt lång, men igår tog jag ihop den 10 cm, bara så att jag har lite koll på huvudet hans. Vi började i skritt och körde igenom lite Kyra ABC, alltid nyttigt att backa till, med skritt, halt, skritt, Övergick sedan till trav i ganska långsam takt på halvlång tygel, där mitt mål var att min hand inte skulle störa och han skulle gå fram i ett jämt tempo och i en stadig takt. Red en bit innanför spåret för att kolla att jag red yttersidan också. Kom på mig själv med att mina tygelhjälper blir alltför yviga och att mina eftergifter blir för stora. Racke tjänas på att ridas "minimalistiskt" verkar det som. Testade med att göra en stor knut på tygeln och höll händerna precis framför denna. Nu kunde jag inte föra ut tygeln så långt åt sidorna och jag visste också var min hand var och den blev mycket mer stilla. Märktes att Racke gillade den "nya" handen och att han litade på att stödet fanns kvar jämt hela tiden. NU kunde jag börja jobba med tempot och han svarade friskt framåt samtidigt som det gick att stämma av med SMÅ förhållningar. Såhär ska jag jobba vidare med honom. Sedan lägger vi på galoppen likadant. Och tror också att det gjorde lite att jag fick på mig riktiga ridstövlar (tack och lov att de gick på). Skänkeln BLIR stadigare än i ridskor, ingen tvekan! Oj, vad kul det är att vara i sadeln igen!

Upptäckte precis att en kollegas dotter är en superbegåvad konstnär. Titta och njut under nya länken "Carin Ydmans Portfolio". Ps. Hon kan måla hästar också!

Foto: Världens bästa- Hrachmaninov ox  

"Oj, och pust och stånk och stön vad jobbig hon är den där människan, men om jag gör mitt allra bästa brukar hon ju faktiskt ha lite godis i fickan om man varit duktig, eller om hon tror att jag varit duktig. Hmm, om jag drar in huvudet och kröker på nacken tror hon nog att jag jobbar, eller om jag springer lite fortare, det märker hon nog inte. Jobba på voltspåret är ju bara såå onödigt, kanske man kan testa att springa lite på tvären eller skjuta ut bogarna lite hit och dit. Oj, där fick jag spöet lagt på rumpan. Det betyder nog piaff tror jag (hi,hi)..."

Ovanstående är en beskrivning av vårt ridpass igår ur Rackes synvinkel. Jättefrustrerad ryttare på ryggen. Tog ett bra tag innan jag "tänkte" rätt och började rida. Målet var då att han skulle gå i MIN TAKT och på det spår jag bestämde, steg för steg. Tog TID innan han var någorlunda avstämd, men sista 10 minuterna BÖRJADE det likna ridning ändå och den lille kunde tuffa på i en jämn takt i trav på en stor volt. Ibland får man vara nöjd med det lilla. Och godis efter ridpasset? Givetvis!!!  Idag är det Jejjas tur. Hoppas han känns bra, annars kanske hon blir lite arg på mig (*fniss*)

Oj, vad bloggen var trög idag då. Har försökt att lägga in en bild på snyggingen från Grevagården, men det funkar inte. I vilket fall som helst så skötte sig Dancer utmärkt i går. Vilken klippa! Kunde väl ha varit lite mer taggad för att visa upp sig på bästa sätt, men han var verkligen koncentrerad på sina uppgifter; löshoppning, visas vid hand och ridning. Tänk att vara så cool i ett främmande ridhus. Ändå sprang Leif och Gabbi omkring uppe på läktaren för att skrämmas, men han reagerade knappt! (Det du Racke!) Åkte hem med anmärkningen att han behövde BANTA. Han har två veckor på sig att komma i form. Kanske ska han och jag lägga in en gemensam stöt. Byta foderstat med varandra kanske?

Bilden: Visst är han snygg 3-åriga Dancer  e. Don Primero  u. Gold  ue. Guinnesss

  Bild: Gold och jag för ett år sedan. (Jäkla tår som petar neråt, men vad gör det när hästen är så snygg och ridningen är så härligt underbar!)

Iklädd rutiga ridbyxorna och ett par gamla ridskor äntrade jag min ystra pålle och sprängde iväg på skogsstigen i full galopp. Första delen var sann men sen skenade fantasin. Nej, jag stal med mig Racke ner till ridhuset medan Gabbi och Jejja tog med sig ungtupparna "Rune" (5 år) och "Lilla R" (4 år) ut i skogen. Bara Åsa fanns därnere med Diva (damen gör skäl för sitt namn, men så är hon vacker också, Golds enda dotter så här långt).

Vi började lite lätt med arbete i skritt och jag försökte känna hans steg hela tiden. Rida rakt fram gick bra, stora volter kändes helt ok, och även lite sidvärtes, mjuk och fin. Tänkte mycket på hur jag själv satt och försökte med att rida mycket, men på liten yta, att inte bli för yvig som jag lätt blir, både med sits, hand och skänkel. Jag behöver tänka mer på kraften under mig, att min kropp blir mer centrerad. Likaså  i traven; att skjuta fram honom i varje steg och rida takten HELA tiden. Gick rätt bra emellanåt, men det är lätt att jag börjar stressa och då springer han ifrån mig. Började om i skritt igen och bad om låg form i båda gångarterna. Påpassligt nog kom Jejja ner mitt i våra övningar och kunde lotsa oss rätt. "Mamma, du kan inte be så snällt, du måste säga till och visa tydligt att han SKA! Och HÅLL sen där tills han ger efter, DÅ får du berömma och ge eftergift!" Och tänk att bara nån säger det här enkla, som man egentligen vet, så funkar det och vi fick vara duktiga en stund. T.o.m en liten galopp vågade vi oss på.Kanske det blir jag och Racke en dag? (Men jag tror mest Johanna+Racke=sant).

Gold skulle nog bli ledsen om inte hon fick vara min nr.ett-tjej mellan fölen!