Foto: Johanna Ultege

Igår tog jag och den lille ytterligare ett steg på den väg som vi för tillfället vandrar. Jag använder en inspänningstygel, inte så mycket för hans skull, utan för min. Målet är att jag inte ska trixa för mycket med händerna utan lägga mer ridning i ben och sits (som man ju ska göra, men som är ack så svårt). Inspänningstygeln är en vanlig halsförlängare som är nästan helt lång, men igår tog jag ihop den 10 cm, bara så att jag har lite koll på huvudet hans. Vi började i skritt och körde igenom lite Kyra ABC, alltid nyttigt att backa till, med skritt, halt, skritt, Övergick sedan till trav i ganska långsam takt på halvlång tygel, där mitt mål var att min hand inte skulle störa och han skulle gå fram i ett jämt tempo och i en stadig takt. Red en bit innanför spåret för att kolla att jag red yttersidan också. Kom på mig själv med att mina tygelhjälper blir alltför yviga och att mina eftergifter blir för stora. Racke tjänas på att ridas "minimalistiskt" verkar det som. Testade med att göra en stor knut på tygeln och höll händerna precis framför denna. Nu kunde jag inte föra ut tygeln så långt åt sidorna och jag visste också var min hand var och den blev mycket mer stilla. Märktes att Racke gillade den "nya" handen och att han litade på att stödet fanns kvar jämt hela tiden. NU kunde jag börja jobba med tempot och han svarade friskt framåt samtidigt som det gick att stämma av med SMÅ förhållningar. Såhär ska jag jobba vidare med honom. Sedan lägger vi på galoppen likadant. Och tror också att det gjorde lite att jag fick på mig riktiga ridstövlar (tack och lov att de gick på). Skänkeln BLIR stadigare än i ridskor, ingen tvekan! Oj, vad kul det är att vara i sadeln igen!

 

mia

9 maj 2010 08:19

Vilkert underbart foto!
vad härligt det låter med din ridning. Att det går framot , kanske allra mest för dig ( som jag förstår det, kan ju Racke en hel massa redan) Visst är det kul, när man analyserar och därefter försöker få till en fullföljan . Det svåra är ju den egna kroppens lydnad. VARFÖR lyder den inte?!
Jättekul att läsa ditt pass och hur du kommer fram till olika sätt.
mia

http://www.jonshage.bloggplatsen.se

 

rackemarie

9 maj 2010 14:08

Tack mia. Vad kul att du gillar det jag skriver. Håller med dig om att kroppen kunde vara mer lydig. Kanske ska man börja med yoga eller något för att öva upp den olydiga kroppen.

 

Johanna

10 maj 2010 14:35

Forsätt kämpa mamma! snart går det som en dans:D

http://www.nogg.se/Hrachmaninov

 

rackemarie

11 maj 2010 09:40

Tack vännen. Snart tar du över igen (men jag kanske får rida lite ändå ibland på R.?)

http://rackemarie.bloggagratis.se

 

Ewa

19 maj 2010 13:11

Visst är det en härlig känsla när man hittar den där "AHA"-upplevelsen och allt klaffar!
Tyvärr känner jag att det är allt för sällan... kanske för att jag nästan aldrig får rida för det står döttrar i kö före mig *haha* Jag brukar få skritta fram/av och då är det inte mycket "AHA" alls... ;-)

http://saraconnemara.wordpress.com

 

rackemarie

26 maj 2010 13:56

Ewa: Förstår precis. Men snart är det vår tur. Kan man inte ha en "mammadivision" precis som man har division 1, 2 och 3. Oj, vad bra vi skulle va!

http://rackemarie.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Kanske att ni får höra mer av mig och min nya häst Barbie. Vem vet. ...

Ett blandat pass som inleddes i ridhuset och avslutades på ett fält. Gissa vilket DiNozzo gillade bäst (och ryttaren också kanske?).  Det är en dotter som rider.              ...

Idag blev det vila som planerat. Lite extra rykt och lite mys på kvällskvisten. ...

      Lite sammanfattning av det senaste:   Träning i fredags.Fick lova att berömma mig själv lite mer för de framsteg vi gör. Nåväl, jag rider mer framåt, vågar till och med trycka på ordentligt i galoppen. Jag har hittat mina magmuskler ...

     DiNozzo funderar på vad vi ska träna på idag. Kanske lite mer basic, tänker matte .             ...