Foto: Visst syns det att Racke är en klippa i skogen?
I torsdags fick Gold vila och Jejja övertalade mig att följa med på en uteritt med Dancer. Jag skulle få låna Racke lite till denna ansvarsfyllda uppgift att lotsa unghästen genom skogen. Tror inte jag har ridit i skogen sedan förra hösten. Jag tycker det är både läskigt och tråkigt. Men Racke är ganska trygg ändå och vi skulle bara skritta och kanske trava liiiite om jag vågade. Darrig i bena satt jag upp och vi gav oss iväg neråt vägen. Racke tog sin ledaruppgift på stort allvar med öronen som spjut framåt och den unge lunkade snällt efter. Asfaltsvägen gick bra och sedan travade vi en stund på grusvägen, Vi blev omkörda av en bil på vägen också och då tog vi in på en liten stig eftersom Danne inte är riktigt trafiksäker ännu. Nåväl, vi fortsatte framåt, förbi ett hus i skritt (man måste visa lite hänsyn) och då sa det PANG! En igenslängd bildörr och Racke slängde sig in i skogen i ren självbevarelsedrift tätt följd av Dancer. Och jag satt kvar utan större problem. Kanske har jag lite bättre balans än jag tror! Lite bra att något hände. KLarar man ut problemen växer självförtroendet en del också. Resten av turen förlöpte sedan utan problem, förutom att vi fick ta oss fram genom en smärre djungel av nedhuggna träd, lyssna på en väldigt högljudd flismaskin och passera två stora blå containrar på en meters avstånd. Då hade denna flicka redan suttit av sin pålle för säkerhets skull, men tillsammans lotsade vi ungdomarna fram till stallets säkerhet.
I fredags red jag Gold igen ( i ridhuset hi, hi). Utanför väggen körde traktorer och skogsmaskiner fram och tillbaka, men lite musik från nya anläggningen dämpade det värsta. Påverkan på Gold blev mest en större grad av vakenhet och mer framåtbjudning än vanligt. Lite lagom spändhet går tydligen att omvandla till positiv energi ibland. Följden blev ett riktigt trevligt pass. Traven blev riktigt luftig och bärig emellanåt och ett rikktigt fint galopparbete blev et dessutom. Ska nog beställa en traktor varje gång vi rider (eller inspelat traktorljud kanske är mer miljövänligt!).
mia
2 oktober 2010 23:47
Härlig läsning rackemarie!
Och vågligt, modigt, jättemodigt, att ge sig ut i stora vida världen!
Spela in ljudet! Mest för doftens skull!
mia
http://´www.jonshage.bloggplatsen.se
rackemarie
8 oktober 2010 18:40
Känner mig MYCKET stolt som vågade. Måste låna honom ytterligare någon gång nu snart...
Maria G
3 oktober 2010 08:51
Jag tror det är det mest otäcka...att rida förbi trädgårdar....man får som ryttare vara beredd på att precis ALLT kan hända! Tycker du visade att du klarar av situationen bra, att sitta kvar när de kastar sig handlöst bort från det otäcka är ett litet under i sig ;-)
M
rackemarie
8 oktober 2010 18:38
Blev faktiskt förvånad över att jag satt kvar så bra. Förlorade bara balansen en millisekund, men återfann den lika snabbt. Något som är nytt i en del trädgårdar är självgående gräsklippare. Det tycker hästarna är MYCKET underligt!
rackemarie
8 oktober 2010 18:36
Ja, jag är fortfarande stolt som en tupp!
Ingela R
5 oktober 2010 00:58
Mitt halvblodsto är mycket dominant men väldigt samarbetsvillig, alltid pigg och glad, mjuk att sitta på, mycket hoppblod och hoppar som en gudinna. Hon har ett härligt sug mot hindren och hoppar på allt. Alltså ingen dressyr häst men hon gör bra ifrån sig där ändå. Jag vill ha variation när jag rider(dressyr, hopp, terräng) och jag gillar hästar med mycket egen motor. Hon är helt trafiksäker och aldrig stoig eller dum. Din Racke är lite i min smak. Just som du säger att det känns bra när man klarar ut situationerna de sätter en i och man växer inuti av det.
rackemarie
8 oktober 2010 18:35
Då har Gold och ditt halvblod det gemensamt att de är mjuka att sitta på. Samarbetsviljan är det heller inget fel på (så länge man inte kräver för mycket). Hinder däremot är något som Gold helst undviker, (liksom jag). Skogsturer är mysiga (om inget otäckt händer för då vill hon springa hem, fort!).Därför blir det så att en av döttrarna får ta henne i skogen, men jag kan ju rida ut på Racke som är mer pålitlig i de lägena.Kul att du gillar honom. Han är den underbaraste....
Ewa
7 oktober 2010 11:58
Rida i skogen är inte tråkigt - det är balsam för själen :-)
Man sitter där och filosoferar och smågnolar för sin häst och stänger av mobilen. Guld!!!
http://saraconnemara.wordpress.com
rackemarie
8 oktober 2010 18:28
Tyvärr upplever inte jag uteritter på samma sätt som du Ewa. Jag sitter mest och väntar på allt otäckt som kan dyka upp, typ älgar, crossar, skogsmaskiner etc. Men om jag övar så kanske jag kan få ta Racke genom skogen i långsam galopp så småningom. Hoppas jag!
Marianne J
9 oktober 2010 16:23
Jag har just lyssnat/sett på en inspelning från ett föredrag med en mycket trevlig föreläsare vid namn Kjell Enhagen. Han tar upp, att det är viktigt att jobba med sina målbilder. Tänker man att det kommer att hända något, kan det gå galet. Det är viktigt att fylla på med +-energi. Han berättade bl a om en golfspelare i landslaget, som varje gång hon slog snett, slog sig på pannan och skrek "skit!". Hon fyllde på sitt negativa "konto". Enhager försökte då med att hon skulle knyta näven och skrika "JA!" varje gång hon lyckades, men det funkade inte. Därför så slog det honom att de kunde prova att tänka som Susanne Lanerfeldts "Knip!" efter ett lyckat slag, och det gjorde golfspelaren så fnissig att hon började prestera bra slag! Ett gott skratt förlänger inte bara livet utan får oss att slappna av och prestera bättre!
Innan du rider ut nästa gång, tänk på något roligt du upplevt och tänk också på hur bra det kan gå att vara på uteritt! Blunda och försök se för ditt inre hur ni flyger fram i långsam härlig galopp utan störning, där du och hästen är ett! Tag sedan några djupa andetag, försök slappna av och njut!
http://welshcob.bloggplatsen.se
rackemarie
11 oktober 2010 12:40
Precis så försöker jag jobba med mig själv, för jag vet ju...men små steg får det bli...och däremellan ridning i konfortzonen, dvs med fyra väggar runt omkring..
http://rackemarie.bloggagratis.se