Det jag har tänkt under de senaste ridpassen har varit att det vi gör ska känna lätt för oss båda, att vi ska få känna oss duktiga. Kravet på DiNozzo har varit att han ska svara lätt och kvickt på alla hjälper. Vi har ridit mycket mera framåt än vad vi brukat kunna göra. Problemet har ju varit att han bara älgat på och varken gått att styra eller ta tillbaka. Kommer ihåg för kanske lite mer än ett år sedan när jag bara kunde trava en långsida och sedan ta ner till skritt eller halt för att ens kunna svänga. För tillfället kan vi faktiskt segla fram i en flott trav som är både stor och bärig och reglerbar. Skillnad! Styrningen går liksom av sig själv. Vägen går dit min blick för oss. Svävar på små rosa moln. Kanske blir det bakslag redan i morgon men just idag var det magiskt.

Plus att det går att galoppera mer och mer. Eller rättare sagt jag vågar mer och mer. Han kan ju. Vi kör våra volter, en till höger och en till vänster med övergångar till skritt på medellinjen. Har bara ridit i högervarvet ner mot C och vänster upp mot A, men idag var vi lite wild and crazy och gjorde  tvärtom också. Gick bra det med!

Liten stund med lite mer press tog vi också. Högre form och mer ihop. Lätt och fin i skritten och några fina övergångar till trav med lite snabbare fötter och bibehållen lätthet fram. Det här tycker vi båda är asjobbigt så vi växlade det jobbet med att rida fram i fräschare tempo  under lättridning, men med krav att ta många halvhalter direkt. Duktiga pållen fixade detta utan problem. Rider inte så mycket rörelser nu. Visst blir det volter och lite sidvärtesförflyttningar och sådant, men det så himla skönt att bara kunna rida avspänt och framåt. Varför krångla till det?!

Älskar min fina häst♥