Verkar som att det var lite bett i penicillinet ändå. Har blivit stadigt bättre under veckan som gått och får bara hostanfall när jag anstränger mig. Stallet och hästen har fått gå på en höft. Har haft hjälp med det tunga men klappa och gosa lite måste man ju.

Igår hade vi hovslagare hos de våra så nu är det nytt runt om och nybroddat. DiNozzo fick sedan springa lite på lina också eftersom de kommit in tidigare.

Idag var det det då riktig ridpremiär för mig. Lite grann har jag suttit på honom under veckan men vi har inte gjort något ansträngande, mest skrittat och skruttat. Idag blev det åtminstone stundtals lite riktig ridning, men jösses så svag jag är. Fick bli efter mina förutsättningar förstås men lite i alla gångarter blev det och en del övergångar osv. Efter ca en halvtimme var jag helt slut och då hade jag ändå pausat och skrittat några gånger.

Men vad säger man om denna underbara röde riddare: Står i nästan två veckor, i och för sig med halverad kraftfodergiva, och sedan går han ner till ridhuset och är bara glad och arbetsvillig. Inte ett bus eller brall. Det är mattes kille det! Skillnad på den lille svarte duracellkaninen som nästan vibrerar på stallgången innan han kommer ner till ridhuset. För att inte tala om vilken bockmaskin och full i sprutt han var på fältet idag. Men det är ju verkligen don efter person här. Vissa gillar visst näradödenupplevelser. Not me!

Lite snöbilder från förra året när Johanna rider på fältet. Ser ungefär likadant ut nu.

Sist jag skrev var det nyårsdag. Sedan gick det en vecka där jag och Jejja red DiNozzo ihop. Han blev verkligen jättefin under de här veckorna och mer lättriden för mig också. Tack kära dotter! Har aldrig varit så enkelt att rida honom och galopperat så mycket har jag inte gjort någonsin.

Mollis har också återhämtat sig fint efter sin förmodade sträckning. Med den hästen är det så att man får nästan dämpa honom lite för han är SÅ arbetsvillig och vill INTE sluta någonsin. Men riktigt fin har han varit.

Från trettohelgen och framåt har det dock inte varit så kul. Hela familjen däckade ihop i influensa samtidigt. Sedan åkte Jejja tillbaka till Halmstad i söndags och både Johanna och jag har lungor som inte är så fräscha och som antibiotikabehandlas. Så hela förra veckan var alltså "ridfri" och det verkar som attt denna också blir det. Verkligen trist när det gått så bra, men vad gör man... Tur ändå att vi har kunnat få lite hjälp när det var som värst.

Vintern har dessutom gjort sitt intåg till sist och bäddat in naturen i sitt vita täcke. Ledsen, men jag gillar det inte alls. Fint att titta på innifrån möjligen, men hade tusen gånger hellre haft kvar leran och mörkret och PLUSGRADERNA!

Så är läget.

Den här bilden kom på posten från Monica. Veckans höjdpunkt ännu så länge   "Hästens bön" i Wahlströms ponnyklubbs tappning. Stor nostalgiglädje för alla oss som var hästtokiga småtjejer på 60/70-talet.

Det sorgligaste var kommentaren på förra inägget att min bästa bloggkamrat, mia,  lagt ner sin blogg  . 

Vi hörs oss syns här ni som vill följa oss även under 2014.

Dags för årets första inlägg, som också berättar om avslutningen av det gamla året. Senaste ridpasset för mig var i måndags. På söndagen hade jag tränat och skulle på måndagen repetera lite. Kan inte annat än säga att det gick lysande. Pigg, alert häst som var med på noternaprecis som han skulle. Jag gick igenom min sits och sedan red vi övergångar och försökte få med alla långa bakben in i halterna. Lite tränande på galoppfattningarna med blev det också med enkelt byte på medellinjen (på ett ungefär). Jättelydig, härlig häst som var lätt att stämma av och då vågar jag rida galoppen bättre. Sedan trimmade Jejja lite också. Det är ett riktigt träningsläger för honom det här jullovet.

På nyårsafton fick båda hästarna vila och idag red Jejja DiNozzo och Johanna joggade Moller, som inte varit riktigt fräsch och lite oren bak. Misstänker en sträckning så han har vilat och mest skrittats i skogena och joggat i ridhuset och tömkörts lite.

I morgon förmiddag hoppas jag att båda hästarna kan få komma ut i skogen. Sedan vill jag ha några dressyrpass igen och kanske träna igen till helgen.

  Ett litet snapshot som är ett år gammalt. Har varit lite dåligt med både film och foto det senaste. 

Det här är vår målbild:

 Bild på Mistral Höjris och Laura Bechtolsheimer.

Det är den här formen vi strävar mot, både på häst och ryttare. Inte i år och inte nästa, men en cm i taget tar vi oss längre och längre åt det hållet.