Det blev ju inte precis som man tänkt sig, det här lovet, men nu börjar det ordna till sig lite mer.

I torsdags kväll (tror jag det var) tog jag mig ner till ridhuset för en stunds longering, men det var en mycket spänd DiNozzo minsann. Tillfället var ganska dumt valt att sätta igång en häst på kanske eftersom det blåste och regnade, men inte så farligt tyckte jag, men naturligtvis tilltog ovädret och orsakde ett otäckt ljud emellanåt nere vid dörren, typ "FRRRR". Jätteläskigt! Men lite skritt och trav på övre volten blev det ändå.

I lördags hade Åsa kommit hem och kunde hjälpa mig. Hörnet var fortfarande otäckt (men tyst) .Grannens skällande hund bidrog också till yttterligare spänning. Nog hade jag vågat rida, men vi gjorde som förra träningen och Åsa red först för att checka av dagsformen (dessutom vågade hon rida i det farliga hörnet).  Hon tyckte att har det lite jobbigare i högersidan så den jobbade hon lite extra med, att bli lite kvickare, trampa under sig och kunna flytta undan.

När jag satt upp var märktes det att hon gjort ett bra jobb där men då fanns det en del att jobba med i vänster i stället. Det blev mycket arbete på volten med att flytta undan , tänka framdelsvändning ett par steg, fram igen, halvhalt,flytta osv. Både i skritt och trav (och lite accidental galopp när DN tyckte det blev jobbigt och" missförstod").

Idag har han varit utlånad till en pålitlig stallkamrat som motionerade honom på förmiddagen då jag jobbar sent på måndagar, men i morgon är det min tur igen.

Eftersom Johanna inte får rida på ett bra tag har vi försökt hitta en lösning för Mollis också och det verkar lösa sig det med. På onsdag kommer det en "hjälpryttare" till honom. Gott: Det verkar ordna sig.

 Bild: DiNozzo och Jennifer (som kommer hem till helgen och gärna vill rida på "mammas fina häst").