...Sådant är hästlivet i ett nötskal. Igår var det dags för månadens Ingamayträning, men Jejja var sjuk, Johanna pluggade till matteprov och Gold har haft sina anfall så jag tänkte bara åka upp och betala, men stötte på Å som tyckte jag skulle testa Gold ändå. Hon hade varit i kontakt med vet.kliniken som inte de heller hade en aning. Lät inte som ngt fästingrelaterat i varje fall. De tyckte att hon skulle ridas som vanligt eftersom hon inte har några som helst symptom mellan anfallen och inte reagerat på genomklämning och böjning.

Raskt tog jag in hästarna från ösregnet, hem för ombyte eftersom jag åkt direkt från jobbet, stopp på macken för inköp av macka, kanelbulle och kaffe. Borstade nödtorftigt av en fortfarande ganska blöt häst och traskade ner till ridhuset. Skrittade fram och mestravade lite grann. Tänkte hela tiden på anfallen och försökte känna om någon annalkande hälta eller svettning kunde anas, men icke.

Berättade för IM vad som hänt. Inte heller hon kände igen detta. Mer det där att en lös benbit kan orsaka plötsliga hältor, men inte som detta. Vi gick ut lite löst i skritt först. Något stel häst som trängde inåt på volterna. Började jobba med att flytta ut baken lite. Jag skulle sjunka ner på inner sittben och jobba loss inner bakben med sittbenet och skänkeln. Samtidigt leda lite inåt så att hon inte föll ut med hela kroppen. Så jobbades det på hela passet. I båda varven, i alla gångarter. Mitt största problem är att sitta i ordentligt hela tiden. Blir lätt att jag guppar iväg i min egen lilla takt i stället och tappar takten i drivningen. Fick verkligen räkna takten i huvudet och det hjälpte. Likaså att tänka bilden att det är på korset jag sitter och rider. Hjälpte mig faktiskt att KÄNNA bakbenen på ett annat sätt. Och att försöka låtsas att framdelen inte finns alls. Bara koncentration på hur bakkärran känns och se då blev det en häst som  satte under sig och lättade fram.

Så superroligt var det och Gold var verkligen jättefin efter ett tags arbete. Pigg och framåt och tog för sig. Lite VÄL pigg i galoppen i mitt tycke, men även här blev det riktigt bra när jag kunde sätta henne lite mer på rumpan när jag inte själv föll fram.

Nog var Gold genomsvettig efter detta pass, men Golds svettning var i alla fall inte framkallad av ett anfall utan av ett väl genomfört arbete. Hoppas nu att det håller för jösses vad jag älskar denna härliga hästmadam!