Ett valspråk som sitter fastpräntat någonstans i den småländska ryggmärgen. Stammar man från envisa småbönder som brutit sten på sina karga marker i generationer på den ena sidan och strävsamma tändsicksarbetare på den andra får man nog i sig den där envisheten med modersmjölken.

Och tänk att jag är så priviligerad att jag faktiskt lyckats med mycket som jag gett mig den på att jag ska trots att livet periodvis bjudit på en del jobbiga sträckor och uppförsbackar. Vad det gäller hästarna var jag redan som liten en inbiten hästälskare som inget hellre ville än att få gå på ridskola och umgås med dessa fantastiska varelser. Några lektioner blev det och långa cykelturer till stallet för att sköta om favoritponnyn Flinta, men efter en rejäl allergireaktion mot hö satte min mamma stopp för vidare hästäventyr. Men läste om mina favoriter gjorde jag. Faktaböcker, Wahlströmsböckerna öch ALLA Svarta hingsten. En sådan häst! Och den lille killen Alec kunde jag identifiera mig starkt med. Han som också kom från en familj utan hästintresse. Och jag drömde.....

När jag var i 13-årsåldern fick jag lite nya kompisar som delade mitt intresse och en av dem hade till och med en egen ponny. En svart, liten new forest-skönhet var det och det var så underbart att få följa med Nettan ut till hennes stall emellanåt och lite ridning blev man också bjuden på ibland. Lite tur hade jag också sommaren därpå när det lilla russet Brunte, som gick på bete med Molly och grannens Buster, blev utan ryttare. Då fick jag ett par underbara veckor med sommarhäst. Långa skogsturer och bad:) Sedan följde jag med som skötare till ridskolan där han bodde och där flängde jag runt på både smått och stort under något år. Inga lektioner dock för det hade tyvärr föräldraskapen ingen förståelse för. Så någon ryttare blev jag inte...

Sedan slutade alla hästdrömmar i ett tonårstumult där det inte fanns plats för de underbara längre...

Men NU är nu och inte då och mina hästdrömmar är här alive och livskraftiga. MIn flickdröm om att äga den där vackra, kloka underbara hästen har slagit in. Med råge dessutom! Någon svart, eldig hingst blev det inte (tack och lov), men en vit, vacker arabvalack är inget dåligt ögongodis heller. Sedan kan man få sitt lystmäte av ungdomlig kraft i fine Dancer. Och sist men inte minst. Störst, längst och överlägset mest Marie-anpassad, underbaraste Gold. Helt rätt i allt för mig. Så snäll och go att ta hand om och pyssla med. Står stilla som en klippa och låter sig bli borstad. Välutbildad bortom mina kunskaper, en häst att växa med. Så underbart.

Vad gör det då att man inte är miljonär, att man inte har det finaste huset eller flådigaste bilen, inte kan unna sig att resa utomlands titt som tätt. Inte ett skvatt! För det är det här JAG vill. Sen får väl andra tycka att man är lite knäpp men jag lever MIN dröm. Så det så!