Det som var så roligt ett tag. Men tydligen var det inte för oss att ha det så bra. Nästan två veckor av vardag och må bra. En förkylning drabbade och gav konsekvenser som ledde till avfärd mot förhatliga hospitalet igen i onsdags med den lilla. Dropp sattes och infektionen avstannade och den planerade medicineringen mot den kroniska sjukdomen gavs i dropp. Då drabbades den lilla av allerichock trots att hon fått den här medicinen tidigare och att både kortison och antihistamin givits förebyggande. Plötsligt fick hon andningssvårigheter och svettningar. Lite panik en stund men efter adrenalinspruta i magen och avstängt dropp gav det med sig som tur var. Vad kan man göra i ett sådant läge? Bara frammana allt lugn man är mäktig. Hålla en liten hand och se djupt in i ett par panikslagna ögon. Tiden är en evighet och vi är mitt i den...

Nu kan inte den här medicinen ges någon mer gång. Riskerna är för stora. Hem åkte vi igår ledsna och uppgivna. Vad ska nu hända? På måndag blir det ny kontakt med sjukhuset och vår doktor ska konferera med doktorerna i Linköping. Trots allt är hemma ALLTID bäst även om man inte orkar göra så mycket. Här finns familjen och djuren. En svart liten katt att ha i knäet och en annan grå bredvid. En hund som ligger och snarkar i korgen och kanske en Racke som orkar besökas om inte smärtorna är för svåra.

SÅ HÄR KAN VI INTE HA DET!!!! Förbannade, jävla sjukdomshelvete och förbannade, jävla operationshelvete...Tänk att få trolla tillbaka tiden ett år!

Dagens bild: Johanna och Racke  på framridning hösten 2009. En annan tid...