Veckorna ger inte så mycket tid över så att det skriker precis, men nu, när halva hushållet sover kan man passa på. Veckan har varit "sådär". Fokus låg på Johannas besök hos doktorerna i Linköping onsdag-torsdag. Så förbannad jag blev: Här laddar man upp all klraft man har och vad möts man av: Inte någon av de avtalade dök upp, ingen professor och ingen docent, bara stackars överläkare P som fått Johannas undersökning dumpad i knäet med 5 minuters varsel. Nu har han visserligen varit med och opererat Johanna så han kan ju hennes fall, men ändå!. Här bokar man upp operationssal, ett helt team med narkospersonal men GLÖMMER att boka in LÄKARNA! Nu ska här skrivas brev till verksamhetsansvarig vill jag lova. Nåväl, Johanna fick sin undersökning och dessutom dök herr docenten också upp för lite prat vid sängkanten och vi gick igenom hur det sett ut och om att den diagnos som tidigare fastställts trots allt inte är den rätta utan om det trots allt kan vara CROHNS i stället. Beslut om ny behandling med Remicade som kan göras i Jönköping men ska följas upp i Linköping inom 4 veckor. Fy fan rent ut sagt. Min stackars lilla unge. Hur mycket ska hon orka och var ska hon hitta sin kraft?

Som ni kan förstå är det inte hästar och stall som stått i centrum för mitt liv den här veckan. Tur att den stora, vuxna dottern kan sköta ruljansen då, när varken mamman eller den lilla riktigt orkar. Jejja har ridit Dancer och det är både ris och ros. Ena dagen kan han vara superhästen för att redan nästa dag vara seg som gammal kola och dessutom inte lyssna på varken drivning eller tygeltag (någon som känner igen sig). Igår var en sådan där pissedag enligt Jejja även om vi (jag och Johanna) tyckte att han såg fin ut).

Igår när jag kom upp till stallet gnäggade Gold så tyst och fint åt mig när jag kom. Hade hon saknat mig tro? Varm i hjärtat blev jag och åren försvann och jag var nog bara 12 ett ögonblick.

Idag skulle Jejja och jag ta jourerna i stallet, men ungen hade kräkts hela natten (jippie!) och jag smög in för att försiktigt be Johanna att om hon möjligtvis kunde följa med och hålla mig sällskap. Jag tycker inte om att var helt ensam med  de stora och täCka och släppa. Det visade sig att hon redan var vaken och redo eftersom hon hört syrran hela natten lång.

Fasen vad jobbigt det är att slänga på dessa tjocka vintertäcken med halsar när nästan alla hästar är +170 cm och man själv är en liten 160-skrutt! Johanna tog sig an "vårt" stall där det trots allt finns två som är lite mindre. Vi snodde på i rask takt och Johanna var så duktig. Vi jobbar bra ihop och bara med några få kommentarer till varandra hade vi fått ut alla elva i respektive hagar. Påklädda och fina stod de där och åt sitt hö när vi efter 40 minuter kunde köra hem igen till väntande sängar som knappt hunnit kallna. Hoppas bara att Dancer är kvar i sin hage idag. Han hoppar gärna ur sin hage och har sedan fortsatt över extragrinden också. Saknar han löshoppningen kanske eller gillar han inte sina hagkompisar? Ellerså  är det bara kul! Hoppas att Leif kan höja grinden så det blir slut på det i alla fall.

Dagens bild: Vackraste Gold med lillprinsen Veritas. Tänk att jag får rida en så fin häst! Vem hade kunnat tro det. Drömmar kan bli sanna. Glöm aldrig det! Kärlek!